Kom på att igår fick jag reda på att folk som vanligt pratar om saker dom inte vet ett skiiiiiiiit om! så om ni läser det här.. håll era käftar stängda om det ni inte vet nåt om! Jävla satjävlar

Fan i helvete. Åkte till Undersvik igår, lika mysigt som vanligt, och jag skrattade lika mycket som alltid när jag är där :)

För två timmar sen kom jag hem. Sen dess har allting bara varit ångestångestångestångestångest. Det har aldrig varit såhär intensivt.. aldrig har det kännts så här jävla hopplöst.. Jag ringde mamma och grinade .. Hon sa att hon förstod varför jag mådde så dåligt. Och jag håller med om det hon sa. Aldrig har mitt liv varit såhär osäkert och svårt. Och jag som i normala fall har svårt att hålla huvudet över ytan drunknade ganska snabbt i mörker. Fanfanfan ge mej ett nytt liv.

Jag orkar inte skriva mer idag, jag ska lägga mej i sängen och gråta istället.

Usch, dom senaste dagarna har verkligen varit pest.

Personen jag nämnde förut, som är sjuk..  Sjuk på riktigt. Jag sa till denne igår att jag tyckte den behövde söka hjälp.. Då bröt helvetet lös.. Detta jävla helvete.

Jag åkte med Kiina och handlade.. Jag gråter sällan iför Kiina men igår gick det inte att göra annat..Jag försökte förklara för henne.. Vad det är som händer. Men jag tror inte hon förstår. Ingen kan väl förstå det här. "Det är erat problem" fick jag senare under kvällen höra. Inte av Kiina, men en annan person som står mej nära... det är erat problem. Jaha. 

När jag stoppat dom få tårar jag släppte ut så blev jag ett kolli.. Tankarna tog över och jag förlorade kontakt med omvärlden. Jag följde med hem till Kiina.. Maja skulle komma sen och vi skulle käka ost och kex. Knäpptyst satt jag hos Kiina.. Mina tankar skrek åt mej.. Allt inom mej skrek. Men på utsidan var det bara tyst och stilla.. För stilla. Maja kom efter ca en timme.. Jag hatar och älskar när man tvingas ur sin koma. När man sakta börjar förstå att man kan ju inte sitta såhär.. bland folk.. Jag har suttit sådär allt för många gånger.. i skolan, hemma.. Och det leder aldrig till något bra.. Det förstörde min skolgång.. Det förstörde min framtid. Det har förstört mycket. Så jag tvingade mej själv att vakna upp.. följa deras konversationer, slänga in nån kommentar då och då.. och för varje ord känna hur jag vaknade upp mer och mer, hur tankarna trycktes ner i ett mörkt hörn och höra hur min mun yttrade ord som folk är van att höra mej säga. Roliga ord.. Kloka ord.. Elaka ord. Och innan man vet ordet av, så är man sej själv igen. Dom hemska, onda, förjävliga tankarna gjorde några försök att få ta över igen, men när man är omgiven av goda vänner och skratt, så har dom inte så mycket att säga till om. Jag kunde för några timmar glömma bort allt det hemska som för var dag tar över mer och mer av mitt liv.

Nu är det en ny dag och jag har inte sagt ett ord sen igår. Jag för dialoger i mitt huvud, på datorn, med telefonen.. allt för att slippa tänka..  Men jag vet att det kommer inte hålla hela dagen. Tillslut måste jag konfrontera allt det där igen.. Försöka handskas med det.

Tröstätandet är som en kväll med vänner och skratt.. Jag äter och det håller tankarna borta. Det lindrar.. I en timme ungefär.. sen mår man bara sämre.. äcklad av sej själv, det man håller på med. Äckliga Anja.

Nu har jag fått skriva av mej idag igen. Det är som terapi.. Äntligen kan jag läsa mina egna tankar.. Äntligen kan jag förstå lite grann av det som händer innuti.. För det jag just har skrivit, det visste jag inte för 20 minuter sen. Jag lär mej så mycket om mej själv genom att skriva allt det här. Orden ramlar ut, forsar, nästan fortare än vad mina fingrar hinner med att skriva. Och efteråt är det så skönt att kunna läsa igenom allt och få förstå lite mer.

Tänk, det är en ny dag igen.

Har precis kommit hem från vallsta.. var dit och hämtade maja och elvira. ska ut på tranan och äta ikväll, maja jag och kiina. trevlans.

Vad ska jag skriva om idag då? Hade tänk försöka skriva om något varje dag.. få rensa ut lite uppe i min ärtknopp.

Jobbet kanske? Mitt jävla jobb! Jobbar ju åt resursenheten här i bollnäs.

Dom ringer mej när dom behöver folk på boendena och hemtjänsterna här i Bollnäs. Visst är det skönt att ha en inkomst, men fan i min låda vad jag hatar det ändå! Nu har jag inte jobbat sen i fredags.. och det är onsdag idag? Har fått dagar i slutet på månaden och dom inräknat så kommer jag få ihop ca 55 timmar denna månad.. 55 jävla timmar! det blir ca 5500 i lön.. kan ju börja med att säga att min hyra är på 4000.. sen har vi el, hemförsäkring, försäkring på katterna, avbetalning på datorn, skulder.. listan är lång och jag vill bränna den! Visst skulle jag kunna anstränga mej mer och ringa varje dag och fråga om det finns jobb, men jag vill inte.. jag vill verkligen inte. Jag hatar det här jävla jobbet.. hatar att hoppa runt på nya ställen var och varannan dag. När man väl fått in rutinerna från ena stället så ska man till ett nytt, och sen när man kommer tillbaka så har man glömt allt.. Jag vill så jävla gärna ha ett nytt jobb, men det finns ju inget? Inte ett jävla ruttet pissjobb finns det. I sommar ska jag iallafall söka på en affär här i närheten.. vad som helst förutom den här jävla äldreomsorgen! 

Man bara ger och ger och ger och ger och ger och ger och oftast får man inte ens ett leende tillbaka.. Hur fan ska jag kunna ta hand om andra när jag knappt kan ta hand om mej själv? 
Jag får ont i magen när jag ser att det är dolt nummer som ringer.. Jag får ont i magen när jag tänker att jag ska jobba.. Jag kan inte sova nätterna innan jag ska iväg.. Och inte finns det någon man kan prata med om hur man känner inför allt det här.. Har inte haft en enda arbetsplaststräff sen jag började i september. Ska gå på min första nu nästa vecka. Men inte kommer jag våga säga nåt? Jag känner inte mina "kollegor" i resursen.. vi träffar aldrig varandra. Det är nåt jag saknar.. att få ha arbetskamrater.. att få en trygghet i att komma till jobbet och se samma ansikten varje gång. Det är också därför jag saknar skolan.. saknar att komma dit och träffa alla man känner, alla ens vänner. Nu är alla man jobbar med runt 50 och man har ungefär 0 gemensamt med dom.. ÄR SÅ OTROLIGT JÄVLA LESS PÅ DETTA SKITJOBB. rövhål åt helvete vad less jag är! Blir alldeles tårögd när jag skriver det här.. Jag grinar när jag tänker på mitt jobb.. Hur jävla kul är det.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

Ja nu är det en ny dag..

Min känsloöversvämmning igår var som andra alla kvällar.. bara det att jag skrev ner dom.. Tänker fortsätta med det.. att utforska mej själv.. För det är det jag gör, jag lär mer så mycket mer om mej själv när jag får skriva ner en tanke i taget.. i ord, och sen läsa igenom dom, och kanske få lite rädsida på allting. Kan ju inte begära under och tro att allt blir bättre bara jag får skriva ner det, så är det inte. Men på lång sikt kanske något förändras? Jag vet inte, jag märker väl.

Det finns många saker i mitt liv som påverkar mej, vissa av dom kan jag nämna utan att skada någon i min omgivning. Men det finns också saker som jag aldrig kan nämna för någon, iallafall inte för mina vänner. Dom sakerna handlar inte om mej, utan om personer i min närhet, personer som jag skulle svika om jag berättade.. Och en svikare, det är jag inte. Jag är en person som alltid lyckats snärja in mej i andras problem, kanske är det därför mina egna så länge legat längst in på en dammig hylla? Alltid har det funnits någon som behövt min hjälp, behövt mitt stöd, behövt mej. Och.. såklart så finns det det idag med. Det är bara det att jag inte kan lösa dom idag.. Det handlar inte längre om pojkar som sårar, det har jag inga problem med att hjälpa med, jag har som ett färdigskrivet manus i hjärnan vad gäller mina vänner och deras kärleksproblem. Jag är expert på det. Personerna i min omgivning nu för tiden, har större problem än så, problem jag inte kan hjälpa dom att lösa.  Och det är jag inte van vid. Det har alltid varit enkla problem med enkla lösningar. Nu måste jag istället försöka hitta någon annat som kan hjälpa dom. Och oftast, så vill dom inte ens ha hjälp, dessa personer. Det är åtminståne tre i min närhet som jag vet behöver hjälp, men som jag inte kan göra nåt för att hjälpa.. En av dom, mår lika ruttet som jag.. panikångest, är äcklad av sej själv, ensam.. Och vad kan väl jag göra åt det? Dennes ensamhet är inget jag kan fylla ut, för det är en annan sorts ensamhet än vad en vänskap kan åtgärda. 

Den andre personen är sjuk.. riktigt sjuk. men vägrar inse det, är så sjuk att den själv inte kan förstå att den är det. Jag visste själv inte vad jag skulle tro, förän någon vecka sen, när denne sa någonting om en vän till mej, då.. då förstod jag att något verkligen var fel. Men vad kan jag göra? Jag kan inte bota sjukdomar?
Den tredje.. den tredje har också problem med sej själv. Problem med att se vilken vacker människa den faktiskt är. Problem med att se att vi älskar den precis som den är. Men vad hjälper det att andra älskar en, när man inte älskar sej själv? Det är också något jag inte kan göra så mycket åt. Jag kan inte, jag orkar inte, och jag vet inte hur.

Ni ser? Runtomkring mej finns vänner och bekanta med lika stora problem som jag har, det är kanske inte så konstigt att jag inte kan reda ut nåt med mej själv.. Skyller jag på andra nu? Är det vad jag sitter och gör? Nej, det gör jag verkligen inte. För jag har själv valt att bry mej, jag har själv valt att bli en omtänksam person. Och omtänksamma personer sätter ofta andra före sej själv.

Näe hörrni, nu ska jag försvinna in i en annan värld en stund. Nya avsnittet av heroes damp percis ner i min hårddisk.

adios

jag har inte orkat skriva i denna jävla skitblogg.. men ikväll kände jag att jag ville skriva.. nånstans.

Har blivit nån kortslutning i skallen min igen.. vet inte varför. har aldrig vetat varför.. är så fruktansvärt less på att alltid ha denna ångest hängande över mej. Får ingen ordning på nånting i skallen min.. Som jag vet att jag sagt förut, vid nåt tillfälle, så önskar jag att jag kunde koppla en skrivare till min skalle och skriva ut allt som händer där.. att få läsa mina egna tankar, det vore nåt det, för jag har faktiskt ingen aning om vad som händer där. Vill prata med en psykolog.. En riktig jävla psykolog.. Har vart till så många kuratorer, men ingen av dom har gjort nån jävla nytta alls.. jag går därifrån lika förvirrad som när jag gick in. En endaste gång har jag lyckats förstå vad det är som händer i min hjärna. och inte var det tack vare en kurator inte! EN GÅNG. Och då har jag varit såhär typ.... så länge jag kan minnas? nåväl sen jag var 14-15 iaf. Men iallafall.. den där enda gången jag fick läsa mina egna tankar.. allt brast för mej.. tårarna sprutade, glädjetårar.. en sån lättnad! Äntligen kunde jag förstå varför jag reagerat så som jag gjorde efter att ha blivit sårad.. I två år gick jag och grubblade på vafan som var fel, varför jag blivit död innuti, helt oförmögen att älska.. och så en natt.. pang tjong.. så förstod jag helt plötsligt varför jag reagerat så som jag gjorde.. Det var en underbar känsla och jag trodde att äntligen var jag fri! jag kunde få börja ett nytt liv, hitta kärleken och framförallt VÅGA leta den.. Men vet ni vad det roliga var? dagen efter när jag vaknade så hade jag glömt bort vad min fantastiska upplevelse var.. Eller.. jag tänkte igenom allting.. samma saker jag tänkt kvällen innan, men dom kändes inte lika självklara och fantastiska längre.. ingen uppenbarelse.. ingen nystart i mitt liv.  Och jag vågar fortfarande inte. Jag vågar inte släppa kontrollen jag har över mina känslor.. Den här natten då, när jag fick min kära uppenbarelse insåg jag hur mycket jag hade förändrats, jag kom plötsligt ihåg vad en vän sagt till mej. "du blir kär i alla som är snäll mot dej".. och det var så.. alla som var snäll mot mej.. alla killar.. alla killar som sa snälla saker, alla som visade att dom uppskattade mej.. jag blev kär i dom.. eller kär och kär.. Nåt som liknade kär iaf. 

OCH JAG BLIR SÅ ARG! jag blir så arg för att nu när jag skriver så känns det så bra..och det känns som jag är påväg att nästan komma på min uppenbarelse igen.. men problemet, som gör mej så arg är; Jag vågar inte skriva det! Jag vågar inte nämna Erik Skoglund. Jag har skrivit hans namn så jävla många gånger och försökt komma på vafan det var som hände med mej efter mitt förhållande med honom. Och nu sitter jag här inatt och gör det igen, men det måste jag väl få? Eller? Är han nåt förbjudet som jag inte får tänka på. Visst, för vissa kanske det är det, för mej är han det. jag har tänkt på honom så många gånger så det finns inga tankar kvar, han är något jag inte vill tänka på.. Han är liksom.. historia.. finns inget mer att tänka över.  Men nånting förändrades inom mej efter hans närvaro i mitt liv, och så länge jag inte kan förstå vad det är så kommer jag fortsätta nämna honom. Hur ska jag kunna förstå vad som hände när han sårade mej, om jag inte ens får tänka på honom? Nu skiter jag i mina regler som jag har uppskriva i huvet. nu kommer jag skriva Erik Skoglunds namn. Han var det som orsakade en propp i mitt hjärta.. en propp som fortfarande inte lösts upp. Den där kontrollen jag har är tack vare honom.. Jag vågar inte lita på någon igen.. jag vågar inte älska någon igen, för det gjorde så jävla ont första gången.. Men tro mej, jag vill verkligen hitta någon att älska, någon att lita på... Varje dag önskar jag att jag ska hitta någon.. så varför gör jag inte det? Varför har jag den här jävla bariiären uppe? Jag har inte varit intresserad av någon på snart 2 år.. jag har inte varit kär på 2 år.. jag har inte fått pirr i magen på 2 år. Jag är helt och fullt känslokall i mitt hjärta.. och fast jag så gärna vill.. så kan jag inte.. Hur gör man? HUR FAN GÖR MAN? Hur gör man för att våga lita på någon igen? Och så ni vet.. det finns två Erik Skoglund i mitt liv en som krossade mitt hjärta som jag aldrig kommer förlåta. Och en kille som jag inte träffar så ofta, men är en snäll och omtänksam kille, kanske någon jag skulle kalla vän. Två helt skilda personer. En då och en nu. som natt och dag. 

Jag hatar den person jag blvit.. den person jag är.. ensam.. man blir ensam när ingen förstår.. när man själv inte ens förstår.. Men säg mej nu, vad ska jag göra? Vad är nyckeln till bra mående? Jag vill inte leva ett liv där jag varje natt önskar att jag aldrig mer ska vakna upp efter jag somnat. Ett liv där jag var och varannan dag önskar att få dö. Men bry er inte om det. Jag skulle aldrig kunna ta mitt liv.. Tanken på att min pappa ska få leva med att båda hans döttar tog sitt eget liv.. nej fy, den smärtan vill jag inte utsätta någon för! Jag bara önskar att jag fick somna in lugnt och stilla i sömnen. Ibland funderar jag också på att gå in och ta mammas alla tabletter och svälja ner dom med diverse alkohol. Den tanken är lockande.. att ta alla tabletter och sen sätta mej i min mammas sovrum och berätta för henne vad jag gjort.. ETT ROP PÅ HJÄLP! det är vad det skulle vara.. det  vore inte ett självmordsförsök.. det vore ett rop på hjälp.. en början på slutet? att folk skulle inse att det faktiskt är allvar.. jag menar allvar när jag säger att jag ooooooooooooooooooorkar inte med det här längre! 

Tänk att jag skrivit allt det här? Tänk att jag skriver ner detta på internet, öppnet för vem som helst att se. Tänk att jag vågar det. Kanske måste jag skriva såna här saker oftare.. Gjorde ju det förut, och det var skönt. Sen slutade jag, för jag inte villa skriva öppet om vissa saker. Men nu skiter jag i allt. nu kan jag skiva vafan som helst. Och nu har jag börjat.

tack för idag