Har gått i kognitiv psykoterapi i ett år nu.

Idag var jag där, och vi kom in på min låga självkänsla.

Berättade om hur mina bröder är mot mig, hur dom får mig att känna att jag inte är smart, intressant eller rolig nog att umgås med. Just den känslan har jag med mig ofta nu för tiden, och hur lätt är det att försöka träffa någon när det är vad man tycker om sig själv?

Blir så ledsen på mig själv när jag aldrig kan leva upp till mina förväntningar, att jag aldrig kan ta tag i mig själv, och bli mer social, sluta röka, börja motionera och träna. JAG VILL INTE vara den personen jag är nu, men jag vet då fan inte hur jag ska bete mig för att förändras?

Idag känns det som jag inte hör hemma någonstans.
Platsar inte i någon gemenskap.

När jag gick i låg- och mellanstadiet så var jag duktig i skolan. 
Spelade handboll och fotboll på fritiden och ville vara som alla andra.

Sen började jag i sjuan och fick upp ögonen för något annat,

drogs emot andra intressen, andra attityder. 
Lagom tills dess att jag började i åttan så var jag en av dom tjejerna som tjuvrökte, piercade mig själv,

klädde mig annorlunda (läs: i svart, svart, svart och nitar) och skärde mig.

Och där var jag, med dom som var coola, vars mammor lät dom göra i stort sett vad som helst

(och fick dom inte det så stack dom hemifrån), som börjat sminka sig när dom var 10,

börjat röka när dom var 12 och förlorat oskulden när dom var 13 år.

Men jag visste ändå att jag inte var som dom. Jag hade växt upp i ett hus på landet,

med föräldrar som fortfarande var gifta (om än olyckligt), jag fick veckopeng, skjuts till kompisar,

och en moppe när jag fyllde femton. Och jag hade aldrig haft en pojkvän, inte ens kysst en kille.
Men jag ville så gärna höra hemma nånstans.

BLÖ
NU TOG LUSTEN ATT SKRIVA SLUT. 

Kan bara säga kort att jag är så jävla avundsjuk på alla kompisgäng jag ser på facebook, och alla förhållanden.
Jag känner bara att jag står utanför allt, och att det inte finns någon som jag kan dela allt med.

Ensam.