I veckan sa jag för första gången på 1,5 år nej till E, och nu är det söndag och han åker bort igen.

Första lovet på 1,5 år vi inte ses.

Jag har på nåt vänster bestämt mig för att fortsätta ligga med honom är inte bra för mig i det långa loppet.

Vare sig jag vill erkänna det eller ej, så klänger jag mig fast vid det Förflutna.
Han är mitt Förflutna, en stor jävla smärtsam del av det.

Fastän detta Förflutna gör så ont, så är det ändå en trygghet.

Framtiden är oviss, otäck, otillgänglig.

Nuet är tungt, fattigt och ensamt.

Det Förflutna är inget att vara rädd för, man vet redan hur det ser ut och det kan inte skada en mer.

Det Förflutna kan man analysera, utvärdera och lära sig av.

Släpper man taget om det Förflutna så finns bara Nuet och Framtiden kvar, båda så skrämmande.

Men..

Man vågar inte prova något nytt om man hela tiden håller det Förflutna i handen.

Man kan inte glädjas av Nuet om man ständigt sörjer det Förflutna.

Man kan inte längta till Framtiden om man föralltid saknar det Förflutna.

Åren går, bloggen består.

Känns skönt att ha ett litet arkiv över sina gamla tankar och känslor, att ha ett ställe och försöka reda ut det som snurrar i huvudet, och nu snurrar det bra nog.

Jag upplever just nu något som jag aldrig varit med om förut. ALLA mina vänner dejtar/är ihop med/bor med/är förlovad med någon. Precis varenda en.

Emma å Daniel

Lelle å Pontus

Malin å Mahmoud

Helene å Kristian

Alex å Micke

Pecca å Erik

Madde å Patrick

Jessica å Kalle
Kiina å Jimmie

Mia å Henke.

Varenda en av dom jag brukar spendera min tid med har någon att kalla sin egen.

Utom jag. Och jag är så jävla långt ifrån att ha nån så det finns inte.

Och det gör mig så jävla ledsen. Jämt när man är ett helt gäng som ska hitta på nåt så är jag 43dje hjulet.

I helgen hade jag en liten fest här hemma där 3 av dessa par deltog. Jag klarade inte ens av att sitta vid samma bord som dom.. Kände mig så fruktansvärt ensam och livet kändes så in i helvete orättvist.

År ut och år in får jag kämpa för att orka, kämpa för att försöka må bra. Jag var ihop med en kille i 3 månader en gång, och har fortfarande inte lagt honom bakom mig, vi träffas varje gång han har lov och ligger med varann. Så jävla sunt förhållande så det finns inte. Det är det närmaste jag har kommit kärlek, och det är jävligt långt ifrån något att kalla äkta. 

NÄR FAN ska det bli min tur? NÄR FAN ska jag få vara den som har någon? NÄR FAN ska jag få vara fucking jävla lycklig längre än 3 månader?

Man kan ju inte bli annat än förtvivlad.